tisdag 17 oktober 2017

Helt opartiskt om rivande sorg

När min chef frågade mig om hur jag vill vara delaktig i valbevakningen, svarade jag att jag kan backa upp där det behövs. Jag tycker att politik är viktig och intressant, men också tråkigt. Jag är inte starkt politiskt färgad utan tar ställning från val till val var jag vill lägga min röst. Ja, partier med främlingsfientlig agenda är helt uteslutna ur min urvalsgrupp – pga alla människors lika värde så klart.

Med det sagt, träffade jag Ebba Busch Thor i går på förlossningen och lyssnade egentligen bara till en början medan hon förde samtal med partikolleger och chefsbarnmorska på sjukhuset. De behandlade alla möjliga frågor, bland annat vilka trauman som nyanlända kan ha gått igenom och som kan vara oerhörda utmaningar vid en förlossning. Men också rutinerna när mammor som förlorat sina barn innan förlossningen.

Aoch. Där gick jag och pillade på min kamera. Där gick jag och såg helt oberörd ut, men inom mig rev stormar av smärta. För att ligga där på förlossningen och höra kvinnor skrika och sedan höra barnskrik – veta att mitt barn kommer inte att skrika, mitt barn kommer aldrig att skrika, det kommer inte att finnas. Att kliva ut i korridoren för att gå på toaletten och möta kvinnor med barn i en låda när sitt egna ligger livlöst i en filt, medan livet rinner ur en med allt blod som ska lämna kroppen. Herregud, det slutade aldrig, jag trodde nästan att gråten skulle bli blodfärgad till slut, allt i mig var ett sår.

Det är bra om det finns ett avsides rum till mammor som tvingas föda sitt döda barn, tycker jag. Det borde åtminstone vara ljudisolerat och alltid ha egen toalett. Vem vill ens höra talas om lycka när världen rasat samman?


onsdag 11 oktober 2017

simskolechock

Jag har som bekant varit vansinnig på min man för hans icke-engagemang i sönernas simning. I går tänkte jag bara flyta med, förmå den stora att delta i simskolan, låta den lilla göra som han behagade.
I receptionen uppmanade de mig att "bara andas".

Döm om min förvåning när den lilla hoppade i vattnet och log med hela ansiktet under den totala tiden. Även om den lilla bara kommer att ha varit med hälften av gångerna knappt, när simskolan är slut, är jag så stolt över honom och tycker att han förtjänar sin medalj från Flodis.


tisdag 10 oktober 2017

Hur länge har jag en pappa?

Tre påbörjade inlägg i min utkorg. Inget verkar passa för Arnes.
Min pappa togs till Akademiska sjukhuset med ambulans i går, på grund av bröstsmärtor. Jag vet om att hans ena klaff inte riktigt fungerar som den ska. Jag har varit med på ett möte med en hjärtläkare som tyckte vi skulle avvakta operation.

I går sa läkaren på Akademiska att pappa inte skulle klara av en operation – på grund av alla sjukdomar han har.

Jag var inte med. Annars hade jag så klart frågat hur länge pappa kan tänkas leva med ett hjärta som inte orkar slå i vanlig takt, med en klaff som har förträngningar.

I dag hoppas jag att han får träffa den där första läkaren – och att jag kan få ett hum om hur länge det kan tänkas ta innan jag inte har en pappa mer. Inte för att jag riktigt haft honom, men ändå.

måndag 2 oktober 2017

Livet pågår

Jag och min bror har tillsammans med min pappas sambo skrivit på en ansökan för ett särskilt boende för pappa. Ett steg i rätt riktning skulle jag säga.

Min man jobbar ca asmkt och sen har jag bara "jaja – åk i väg på älgjakt du – jaja, spring det där loppet i Örebro du" så vi ses väl någon gång till årsskiftet om jag har tur.

Under tiden livet pågår träffar jag en hel del intressanta människor, främst i jobbet. Det är brandmän, graffitimålare, simhoppstränare och sådant. Synd att en inte får ta med dem hem och bjuda på vin vid brasan. Eller erbjuda simhoppsträning i bubbelkoppen på baksidan.

Ibland vill jag bara fälla ihop mig och bli kramad av en stor faderlig eller moderlig famn. Men jag är vuxen nu och är den famnen för mina barn.

fredag 22 september 2017

Vad händer i helgen?

Jo jag ska på sommarens tredje bröllop! Om jag klarar mig genom helgen, kommer jag ha varit på två bröllop i september, en 40-årsfest, en möhippa och själv haft en tjejträff hemma hos mig (dessutom har jag jobbat en lördag). Sista helgen i september ser ut att vara obokad. Wow. Då ska jag se till att prioritera barnen – en sväng till deras favoritställe med höghöjdsbana i Lida och bio. Ja, längtar.

Jag och min man har kommit överens om att vi behöver prata mer. Vi har det rätt kämpigt stundtals med renovering, barn och hund. Det kan ha varit så att jag hotade honom till att vi behöver prata mer – men alla sätt är bra utom de dåliga, eller hur var det nu? Sååå ser fram emot att ha avsatt tid till det.

I går var jag ledig efter lunch och åkte in till stan och klippte mig hos min favoritfrisör som också är en kompis. Jag är nu väldigt nöjd med mitt hår som är blått. Mamma hämtade barnen och köpte middag, så när jag kom hem, hann jag sova i 15 minuter. När vi hade ätit, sa mamma att hon skulle ta en långpromenad med hunden. Så uppskattat! Jag cyklade ner till vårt lilla centrum och drack ett par öl med en kompis. Älskar att kunna göra det, att det finns rum för det i vår lilla förortsby. T la barnen och så kom jag hem vid tiotiden och ramlade i säng.

Ja men dåså, då är det bara att jobba på då.

onsdag 20 september 2017

Kul att vara kvinna!

Kul med mens ändå – den här gången bara två dagar för tidig, framsteg ju. Men i morse kom den bara, ingen smärta – det var ju fan märkligt tänkte jag och tog fram kläder till barnen och gick ut med hunden.

Sen åkte jag till jobbet och nu känns det som att jag ska kräkas rakt ut. Härligt att en får känna sig som en riktig kvinna. Menskoppen från apoteket som jag köpte i panik när hunden tuggat sönder den från menskopp.se, är hård, vass och trycker mot urinblåsan så att det är svårt och gör ont att kissa. Den första jag ägde var mjuk och orsakade ej smärta. Jag svär inne från toaletten på jobbet – mina kolleger hör mig säkert, men vad kan en blödande kvinna göra, mer än att svära och undra hur många menskoppar som är rimligt att äga?

Ja. Det var bara det för nu.


tisdag 19 september 2017

Mest nervryckningar - oklart om jag varit levande eller död

I dag är det en vecka sedan som jag bytte om och deltog i simskolan med båda barnen, som enda förälder. För andra vuxna måste det ha varit oklart om jag var med som stöd för det äldsta barnet med särskilda behov, eller det lilla. Det stora barnet körde hårt från start, ville visa vad han gick för, men glömde lyssna.
Han tog snabba, ineffektiva simtag, höll sig knapp över ytan och lyssnade inte på vad ledarna sa. Jag ville sjunka genom bassängbottnen och inte återkomma. (alla barn är härliga, de med särskilda behov också – bara att det kom som en överraskning för mig att mina verkade ha det)

Det lilla barnet var argt halva tiden, deltog halvhjärtat och var trött och frusen mot slutet. Jag också. Det stora barnet fick schampo i ögonen och skrek i högan sky i duschen och det lilla var så argt och omedgörligt att han slogs. Jag log mot de andra vuxna och sa "ja, så här är det ibland", de verkade inte ha samma utmaningar.

I kväll är det pappans tur, jag har curlat genom att påminna och tipsa om mellanmål, plus lägga fram simkläder. I söndags när jag överlät karateträningen till pappan, blev det inte av. Ja men nej, jag är inte sur eller så, jag känner mig bara väldigt behövd och det vill en ju vara.

Mot slutet av förra veckan var jag väldigt slut och var rädd för att jag höll på att tappa orken igen. Men den här veckan har börjat bra.

I förra veckan träffade jag en intervjuperson som ruskade om mig lite. Det är svårt att beskriva vad det var – men trodde jag på tidigare liv hade jag varit övertygad om att vi känt varandra förut – jag blev så himla berörd av hens energier? (och nej ingen behöver tänka att det här är något relationsdrama)

Jaja, härligt att känna att en ens har några energier – på sistone har det ju mest varit nervryckningar, oklart om jag varit levande eller död.