torsdag 24 augusti 2017

korta nätter långa dagar

T fattade att han stressade mig sen. Han sa förlåt.
Jag är lite labil, har inte samma kraft som vanligt.
Tjatigt.

Och vahettere – utmaningar som den med min pappa – blir liksom så himla tunga.

Det stora barnet har fått feber och jag har servat honom i natt med vatten och försiktig massage och.. 
ja ni fattar. Energinivån ba sinar.

onsdag 23 augusti 2017

Fakkkiiiiit

Har jag sagt att jag inte gillar Twitter? Well, det gör jag inte. Jag känner mig missförstådd och utanför. Som i mellanstadiet typ.

Jag har ångest. Det spänner konstigt i ansiktet. Jag bröt ihop av pressen T gav mig när jag berättade om att min bror vill bli god man till pappa. Jag vet fan inte hur jag ska hantera den här skiten.

Och jag behöver inte en man som sitter med armarna i kors och tycker att det jag redan vet är en dålig idé är just det.

Jag är så trött på män. Nej inte alla män.
Men på min pappa, på min bror, på Peter Madsen och på diverse skitstövlar.

Fakkit.

nej nej nej nej och nej

Jag kom hem i går och T bara:
– Det är föräldramöte om 10 minuter!

Vi klunsade om vem som skulle åka och jag förlorade. Så jag satt där och pinade mig igenom första halvan av mötet. Jag skriver pinar, eftersom... skolan är toppen. Men jag har så svårt för myndighetsutövningen, jag har svårt för att känna mig livegen. Så när rektorn förklarade att det är olämpligt också för barn i förskoleklass att åka på semester utöver loven så ville jag ställa mig upp och skrika att det är orimligt.

Fortsättningen var mer givande, när barnens lärare pratade, men också då fick jag bita mig i tungan när ett par föräldrar pratade om sina erfarenheter och ifrågasatte på alla föräldrars knappa tid, i stället för att be om ett enskilt möte.

När jag satte mig i bilen, ringde T och gormade att han minsann var tvungen att åka i väg och köpa en grej inne i stan. Så jag fick stressa hem till mina barn som inte var nattade och när jag skulle natta dem, så meddelade min rävskabbiga hund att han var tvungen att kissa.

Så ut och i släptåg två barn i kalsonger, en på sparkcykel och båda frös.

La barnen som somnade ganska snart efter sagan och under tiden hade jag fått ett sms från min bror som löd typ så här:

"Pappa måste flytta den 14 september, han kan inte bo i sin sambos lägenhet för den stamrenoveras – kan vi bli goda män för pappa? vi måste hitta någonstans till honom att bo"

Var på jag vill skrika rakt jävla ut.
VARFÖR har ingen hört av sig tidigare? Vad är det för fel? Och nej, jag kan inte bli god man, pga håller knappt hakan över vattnet. Men min bror vill absolut bli det och jag tycker inte alls att det är lämpligt, men jag orkar inte driva det. Så låt gå. Men helvedte om han missköter det. Då vet jag inte vad jag gör.

Sen kom T hem med färska kräftor och jag åt ca 1000 stycken.

... I morse visade det sig att torson som hittades är Kim Wall. Det gör mig så ledsen och jag känner att det är så lätt att relatera till att vara den där kvinnliga journalisten som hoppar ombord på en ubåt. Som man inte anade tillhörde en freaking jävla galning.

Det är ju bara så sorgligt. Och jag håller med om att det är dags att män gör något åt situationen, för det är män som är problemet med våldsbrott.

Jävla skit faktiskt.

tisdag 22 augusti 2017

smolk runt mig

T ringer och har hämtat barnen. Högtalartelefonen är på i bilen och alla skriker i munnen på varandra. Det stora barnet vill leka med en kompis, pappan är arg för att barnet har slarvat bort kläder och gormar om att märka kläder och jag försöker göra min röst hörd, men det går inte.

– Vad vill du!?! väser jag i telefonen, för det är oklart.

Han vill bara häva ur sig frustration och den landar som ett smolk runt mig, som knappt har åstadkommit något vettigt på jobbet på två dagar.

Jag smyger iväg och vrålar tydligen tillräckligt högt för att alla på redaktionen ska höra att min man ska stänga av högtalarfunktionen.

Det stora barnet gråter, pappan tycker att det är färdiglekt för i dag och jag vet inte vad jag tycker eftersom att de är där och jag är här.

I min hjärna förkommer ett visst brus. Jag har sovit dåligt och känner mig trött, väldigt trött.

Här e jag!

Jag har inte följt några bloggar under sommaren och jag har heller inte varit supernoga med att följa nyhetsflödet. Jag behövde stänga av helt – vilket jag också har gjort.
Min semester har gått allt för fort, jag skulle behöva varva ner lite till. Men jag är så glad att få komma tillbaka till ett arbete som jag faktiskt brinner för. Jag är också glad över läsarmejlet som uppmärksammat mig på att jag skriver "eftersom att" och att ordet "att" är helt menlöst. 

Hehe på riktigt, det kanske inte är så kul att få sådana mejl eftersom (notera att att saknas här) folk sällan hör av sig när en gör något bra. MEN det har faktiskt uppmärksammat mig på att jag använder språket fel, så hurra då?

I går hade jag inte lagt upp parkeringsbeviset som en sig bör och hade fått parkeringsböter. Jag träffade på p-vakten som lovade att prata med sina chefer och försöka få den annullerad. Vi får se hur det går, men så himla glad att han försöker. Jag som sjöng "allt är för bra nu" på vägen till jobbet i går. Ehm jaja.

Vår hund har fått rävskabb! Inte så kul, men ganska skönt att det är något som går att medicinera och inte är någon himla allergi.

I går började min stora son i förskoleklass. Alltså tiden. 

torsdag 10 augusti 2017

Seperationsnoja

Det känns inte som jag hade föreställt mig, det här att lämna barnen och åka några dagar till Prag jag och T.

Det känns som att det var alldeles för nyss som vi hade tid utan dem. Jag har separationsångest. Barnen sover och jag har smugit upp lite tidigare än vad jag behöver - har resfeber.

Målet med resan är ett bröllop. 

Jag har längtat efter att bara få vara vuxen och slippa ansvara för mina barns liv. Och inte behöva avbryta konflikter stup i kvarten. Men nu molar det i magen.

Trots att vi har fantastiska barnvakter som till och med sover hos oss. Det är inte det. Jag har blivit flygrädd på sistone också. Och är rädd för att dö. Jag vill inte missa livet. 

Nu står jag och velar om hur många böcker jag ska ha med mig. Tänker ta risken och klappa på mina barn men är rädd att jag ska väcka dem med min oro.

fredag 21 juli 2017

nedräkning till carpe semester


  • Lönerapporterat.
  • Skrivit frånvaromeddelande på mejlen.
  • Pratat in ny hälsningsfras på mobilen.
  • Skrivit snabb artikel om familj som drabbats av jordbävningen på Kos.
Den här veckan har jag tagit till vara på genom att träffa folk ca varje dag.
Om 2,5 timmar tar jag hunden och drar till barnen, mamma och landet. Då har jag bara ett litet personporträtt kvar att leverera, sedan ska jag carpa semester under fyra veckor ass...